Kommer Oden och Sleipner till dig ikväll?

Lite kul och mindre kul om jul


Från Wikipedia:

Ordet jul är av germanskt ursprung, men ursprunget längre tillbaka är ovisst. En populär föreställning är att det kommer från "hjul", men språkforskare anser det vara en myt.^[4] Det äldsta belägget för ordet jul kommer från ett fragment Codex Ambrosianus A av den gotiska kalendern som skrevs någon gång på 500- eller 600-talet e.Kr. Fragmentet beskriver slutet på oktober och början på november. Månaden november är överskriven med "Naubaimbair: fruma Jiuleis" vilket kan tolkas som "November: första julmånaden" eller "November: Månaden före jul". Omkring 730 e.Kr skrev Beda venerabilis att anglosaxarnas kalender har månaden "geola" eller "giuli" som kan motsvara december eller december och januari. Den 25 december är första dagen på hedningarnas nya år och anglosaxarna firar hela natten till mödragudarnas ära. I det keltiska årshjulet firar man Vintersolståndet 20-22 December vilket heter "Yule".

Efter kristendomens införande använde germanerna samma ord för firandet av Jesu födelse som man använt på det hedniska firandet. På 1000-talet i England och 1100-talet i Tyskland började man dock kalla det kristna firandet för "Cristes Mæsse" (Kristi mässa) som blivit "Christmas", respektive "wîhe nah" (vigda natten) som blivit "Weihnachten". I de nordiska länderna behöll man ordet "jul".
Genom att jämföra olika språk har man rekonstruerat att det urgermanska ordet var *jehwla eller *jxwla (x uttalas här som tyska "ach"). Ordet lånades tidigt in i finskan vars uttal i jämförelse med de germanska språken förändrats mycket litet de senaste 2000 åren, "juhla" betyder där "högtid". Senare har finnarna lånat in ordet en gång till, "joulu" med betydelsen "jul".

Julblot, fornnordiska jólablót eller midvinterblot, julofferfest, är en högtid i fornnordisk religion. Den exakta tidpunkten för blotet är omstritt. En del menar att det hölls vid vintersolståndet i slutet på december, medan andra menar att det var i mitten av januari. Det senare datumet kommer av att midvintern ansågs infalla 14 januari.^[8]
Jul (fornnordiska jol) är en benämning på den nordiska förkristna midvinterfesten julblot. Man tror att firandet av denna dag var en dyrkan av årets mörkaste tid, då det tolkades som ett återuppvaknande av naturen.^{[källa behövs]} Julens speciella gud var Jólner, som är ett av Odens många namn.
Begreppet jul förekommer i ett hyllningskväde till Harald Hårfager från omkring år 900, där någon sägs "dricka jul". Vid julblotet, den högtidligaste offerfesten, gjorde man offer, blot, för att få gudarnas välsignelse över den kommande grödan. Julblotet integrerades i den kristna julen.



Hittat här:

Tyskarna gjorde de första konstgjorda julgranarna av färgade gåsfjädrar.

Norska forskare har antagit att Rudolfs röda näsa troligen är resultatet av en parasitinfektion i hans andningssystem.

År 350  proklamerade påven Julius I  i Rom att 25:e december skulle vara dagen för det officiella firandet av Jesu födelsedag.

De traditionella tre julfärgerna är grönt, rött och guld. Grönt har länge varit en symbol för liv och återfödelse, det röda symboliserar Kristi blod, och guld representerar ljus och rikedom.

Enligt data som analyserats från inlägg på Facebook är två veckor före jul en av de två mest populära tiderna för par att bryta upp. Dock är juldagen den minst vanliga dagen för uppbrott.

I motsats till vad många tror är frekvensen av självmord under julen låg. 

Britterna bär papperskronor medan de äter julmiddag.

I Polen är spindlar och spindelnät vanliga julgransdekorationer eftersom en spindel enligt legenden vävde en filt för lille Jesus.

Det uppskattas att singeln "White Christmas" av Irving Berlin är den mest sålda singeln genom tiderna, det har sålts 100 miljoner av den världen över.

Den första tända julgranen kan spåras till Martin Luther. Den första personen att dekorera en julgran var enligt uppgift den protestantiska reformatorn Martin Luther (1483-1546). Enligt legenden var han så rörd av skönheten i stjärnorna som lyste mellan grenarna i en gran att han tog hem ett träd och dekorerade den med ljus för att dela bilden med sin barn.

I Tyskland sägs Heiligabend (julafton) vara en magisk tid då den renhjärtade kan höra djuren prata.

Vikingaguden Oden är en föregångare till den moderna jultomten. Enligt myten red Oden på sin flygande häst Sleipner (en föregångare till jultomtens renar), som hade åtta ben. På vintern gav Oden både gåvor och straff, och barnen skulle fylla sina stövlar eller strumpor med godsaker till Sleipner.

Bild härifrån!

Kuriosa hittad på www.kokaihop.se:

Före jultomten fanns kom julbocken och delade ut presenter. Jultomten kom först under 1800-talets senare del.

Vår jultomte som vi har idag bygger på S:t Nicholaus, en biskop i Turkiet som levde på 300-talet. Denne man helgonförklarades efter att ha räddat många barn från prostitution. Det är även efter honom som det engelskspråkiga namnet Santa Claus kommer från.

Mandeln i gröten är troligtvis en gammal sed från slutet av 1800-talet, då det främst handlade om vem av husets ogifta flickor som skulle få mandeln och på så vis då även få turen att bli gift under det kommande året.

För hundra år sedan, i södra Sverige, var grisen hårdvaluta. Därför åt man istället gädda på julafton.

Det uppskattas att ungefär 400 000 människor varje år blir sjuka efter att ha ätit för gammal julmat.

Traditionen att ge bort julklappar kommer från de nyårsgåvor som är kända sedan antiken. En annan källa är skolornas och kyrkans firande av S:t Nicholaus dag, den 6 december, då barnen fick presenter.

Julgranen hade till en början antagligen till uppgift att hålla onda makter på avstånd och att klä granen är en gammal sed som sägs skydda mot just onda väsen.

Den nordeuropeiska seden med ljus i julgranen härstammar från tron på att det skulle skydda skogsmarkens ande när andra träd under vintern tappade sina löv.

Världens minsta julkort skickades 1929 till Hertigen av Windsor och var gjort av ett riskorn. Förutom adressen och en handtecknad bild stod även julhälsningen ”Till Hans kungliga höghet, Prinsen av Wales, med innerliga julhälsningar från The Joseph G” på det minimala julkortet.

Världens största julkort sändes 1968. Det var 9 600 meter långt och vägde 2 ton. Hälsningen kom från hemvändande amerikanska soldater och var ägnad till kamraterna i Vietnam. Den levererades i form av en pappersrulle med specialchartrat plan.

Lucias ljuskrona sägs komma från en berättelse när Lucia bär ner mat till fångar i en djup fängelsehåla, och för att kunna bära så mycket som möjligt satte hon ljusen på huvudet.

Thomas Noons teckning "Santa Clause in Camp" var den som för första gången kopplade ihop jultomten tillsammans med renar och släde. Teckningen, som visar hur tomten delar ut julklappar till soldater i det amerikanska inbördeskriget, publicerades i Harper’s Weekly den 3 januari 1863.

Varje år skickas omkring 100 000 brev till Tomten i Tomteboda. Breven innehåller allt från önskelistor, presenter till kartor och tips. Vill du skicka julkort till Tomten? Här är hans adress:Tomten , 173 00 Tomteboda.



Annat från juligen.se:

Det finns två öar som heter Christmas Island. Den ena ligger i Stilla Havet och den andra i Indiska Oceanen.

I Sverige och Finland var det förr i tiden dubbla böter på alla brott under julfriden. 

I Norge gömde man alla kvastarna efter att man ätit upp maten och delat ut julklapparna eftersom man trodde att häxor och onda andar stal dem för att åka på. 

Julen är den tid på året då det köps mest diamanter.

 

God jul!

Malou behöver inte banta!!!

En gång för länge sen när jag var i simhallen hörde jag en flicka på ungefär tio år säga: "Oj, jag har visst gått upp!".

Det där hade hon väl antagligen hört sin mamma säga.

Ska en tioåring behöva tänka på hur mycket hon väger? Jag tycker inte det.

"Vi lever i ett ätstört samhälle", menar Riksföreningen mot ätstörningar, Frisk och fri. Se den här filmen:

 

 

Jag tittade på "Efter tio" i TV4 i veckan. Malou håller tydligen på att testa 5:2-dieten. Hon har säkert provat alla dieter som varit på tapeten sen det programmet började sändas. Och grejen är ju att hon inte behöver banta.

Paulo Roberto var med i samma program. Han tyckte det var löjligt att hålla på med dieter, att man istället skulle röra sig och ha roligt, äta gott och lagom! Att man måste ändra sin livsstil om man nu är överviktig. Jag håller med Paulo i detta.

Bantningsreklam invaderar mig på facebook. Jag blir irriterad. Jag tänker på alla de som har ätstörningar - det kan ju säkert trigga igång sjuka tankar hos dem.

Jag har varit med om att jobbarkompisar som är helt normalviktiga pratar om olika typer av bantning. Att de så gärna vill komma i de där jeansen de hade för 5 år sen, till exempel.

Mycket säljs med hjälp av smalhet. Reklamen vill få oss att tro att vi blir lyckliga om vi är smala.

Media recenserar, framför allt kvinnors, kroppar hela tiden. Alla gör det! Antingen är någon för tjock eller så är den för smal. Läs mer i detta inlägg. Och här.

Allt det här gör, tror jag, att fler mår dåligt, att fler får en skev kroppsbild, att fler får ätstörningar.




Men det är komplicerat. Samtidigt är det ju så att andelen överviktiga och feta ökar. En del äter uppenbarligen för mycket och rör på sig för lite. Hamburgarna på McDonalds har tydligen blivit mycket större sen 70-talet, tallrikarna vi äter på har blivit större och därmed hur mycket vi lägger upp på tallriken (och då äter vi ju mer).

Samtidigt som det överallt ska bantas och hårdtränas, ska det också njutas av mat!

Lady Dahmer startade tidigare i år en debatt om vikthetsen och hälsohetsen i vårt samhälle idag. Läs här till exempel.

I tidningen Kommunalarbetaren fanns det med en bra artikel av Hillewi Wahl - hon menar att övervikt inte är en hälsofara. I samma nummer av tidningen finns bland annat tips om hur du går ner i vikt med hjälp av - ja, ni kanske kan gissa vilken diet?

En ätstörning kan också vara att man hetsäter mycket, och därmed går upp i vikt. Det är ju heller inte hälsosamt.




Vad kan man då göra själv?

• Ja, om du är normalviktig - klaga inte över några kilo för mycket!

•  Sluta att kommentera andras kroppar!

• Ät normalt, hitta någon fysisk aktivitet som du tycker är rolig!

• Lev livet!

Lyckan sitter inte i vikten.

Aisha - Medinas juvel

Bild från Villemo

"Tag emot denna kista med myrra, rökelse, kardemumma, kanel och parfymer av krokus och lilja." Mannen lyfte på locket. Dofter virvlade som drömmar kring våra huvuden och lockade fram mummel från åskådarna.

Så här underbart skriver Sherry Jones i "Medinas juvel". Boken handlar om Aisha - livlig, intelligent, rödhårig. Medina, Saudiarabien. Man får följa henne från det att hon är en liten flicka. Aisha, vars pappa är nära vän med Muhammed, gillar att fäktas med träsvärd och leka kurragömma med sin kompis Sawfan, som hon drömmer om att gifta sig med en gång.

Men som 6-åring blir Aisha instängd, hon får sitta inomhus i några år, i "purdah", för att kunna giftas bort. Aisha tror dock att det är meningen att hon ska få gifta sig med sin barndomsvän.

Till slut kommer hon till Muhammed, och hans andra fruar. Men den unge mannen med det långa glänsande håret, Sawfan, kommer till Aisha i drömmarna. Det blir en kamp mellan fruarna, krig där Aisha insisterar på att kvinnorna ska få vara med och kämpa, en kamp om att vinna Muhammeds hjärta och respekt, om brödfödan. Aisha säger vad hon tycker.

Muhammed skaffar fru efter fru för att binda folk till sig och till religionen islam. Han framstår lite som en skitstövel, tycker jag. I och för sig mer godhjärtad än de andra männen vid den tiden. Enligt baksidan på boken väckte romanen så starka känslor att den stoppades i USA redan innan den kommit ut.

Men det är inte särskilt trovärdigt, tycker jag, att flickan skulle tänka så "vuxet" som hon gör i romanen, redan som sexåring. Men kanske var barn i den tiden och på den platsen tvungna att växa upp mycket fort?

Jag tycker i alla fall att boken är väldigt bra. Den är intressant, romantisk och dessutom lärorik!

Läs mer om boken i detta inlägg.

Rumporna på väg att försvinna!

Saker jag hört om rumpan:

Den känner inte kyla (någon som ringde in till Christer i P3).

Den sjunker tydligen 1 dm under en livslängd (en reporter i TV4:s morgonprogram).




Bok om rumpans historia:

"Stjärtens historia" av Jean-Luc Hennig, från Alhambra.

 

 

Del ur intressant artikel från forskning.se om fetma (och rumpor):

"Fördelningen av fettet spelar roll

Risken att drabbas av sjukdomar som typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdom ökar markant om fettet lagras runt organen i buken, vilket kallas för bukfetma.
— Att vara rund om magen är, oberoende av BMI, farligare än att vara kraftigt överviktig, säger Mai-Lis Hallénius, professor i kardiovaskulär prevention vid Karolinska Institutet.
Bukfetma ingår som riskfaktor i det metabola syndromet. I syndromet ingår förutom bukfetma även insulinresistens, blodfettsrubbningar och förhöjt blodtryck. Den som har två av dessa symptom lider av syndromet och har därmed ökad risk för sjukdom (läs mer om metabola syndromet).

Kvinnor har en tendens att lagra fett kring lår och stuss (Foto: SXC)

Skillnader mellan män och kvinnor

Var fettet sätter sig på kroppen skiljer sig mellan män och kvinnor. Bukfetma förknippas med män och fettvävnad kring höfterna med kvinnor. I dagsläget är detta på väg att förändras då kvinnor ändrar form. Istället för breda rumpor och tjocka lår får kvinnor nu runda magar. Och utvecklingen går fort.— Bukfetma är i dag vanligare bland kvinnor än bland män, konstaterar Mai-Lis Hellénius.
Fettdepån kring magen är kroppens mest lättillgängliga energireserv. Att män tenderar att lägga på sig kring magen har säkert fyllt en funktion för våra förfäder. De behövde tillgång till snabb energi för att klara hårt fysiskt arbete även när det rådde brist på föda. Likaså har kvinnors förmåga att lagra fett på mer svåråtkomliga ställen som lår och stuss, fyllt en funktion som ett extra energiförråd vid graviditet.

Varför blir bukfetma vanligare hos kvinnor?

Kvinnor som passerat klimakteriet har ofta en tendens att lägga på sig kring midjan. Detta hänger samman med att hormonbalansen förändras, vilket resulterar i en mindre kurvig kroppsform.— Man ska samtidigt komma ihåg att många kvinnor drar ned på den fysiska aktiviteten i medelåldern. Att hänvisa till hormoner räcker inte som förklaring, säger Hellénius och tillägger att bukfetma inte bara ökar bland äldre kvinnor, utan även drabbar yngre.
— Hur mycket vi äter påverkar vikten, vad vi äter påverkar var fettet lagras. Mättat fett lagras till exempel i större utsträckning kring buken än omättat fett, förklarar Hellénius.
Även den fysiska aktiviteten påverkar var vi lagrar fett. Den som inte rör på sig blir tjockare om magen än den som är mer fysiskt aktiv. Det gäller normalviktiga såväl som överviktiga och feta.
— Fysisk aktivitet har större effekt på bukfetman än kostomläggning även om viktnedgången är den samma, berättar Hellénius. Anledningen är att kroppen i första hand använder fettet som lagras i buken när vi rör oss. Förutom att minska bukfetman så ökar den fysiska aktiviteten kroppens känslighet för insulin, den sänker blodtrycket och stabiliserar blodfetterna."

Jag har i denna artikel fått lite ledtrådar till svaret på frågan jag slängde ut i ett tidigare inlägg:
 - Hormoner spelar roll, enligt artikeln får kvinnor som passerat klimakteriet mer mage än rumpa, och detta beror på att hormonbalansen ändras (mindre östrogen, antar jag) men också att många av dessa kvinnor drar ner på den fysiska aktiviteten.
 - Mättat fett lagras i större utsträckning i buken jämfört med omättat fett.
 - Den som inte rör sig så mycket har mer bukfetma.

Tunnhårig är mitt förnamn

Bild från KP.

Idag vid frukostbordet nåddes jag av det fasansfulla beskedet att choklad kommer att försvinna år 2020. Budbäraren var en av mina klasskompisar, hon hade läst det på nätet.

Jag var ju tvungen att googla. Enligt  Dagens PS så kommer all världens choklad ta slut just 2:e oktober år 2020. Anledningarna ska vara ökad efterfrågan på mörk choklad, torka i Västafrika och att kineserna vill ha fler bilar (det är mer lönsamt att odla gummi jämfört med vissa bönor). Dessutom dröjer det 4 år innan man kan skörda kakaobönorna efter att man planterat trädet.

 

"Det kommer bli en chokladbrist

och det finns ingen lösning på problemet."

Angus Kennedy, chokladexpert.





Skulle jag behöva hamstra choklad?

Kanske starta en kakaoplantage?

Sluta duscha så de skulle få mer vatten i Afrika?

Twittra med kineser om fördelarna med cykel?

Wikipedia

Jag slet mitt hår.

Jag sprang 3 mil.

Men.

Jag kände ändå en stor fasa.

Jag försökte sätta tillbaka mitt hår.

Skulle jag aldrig mer från den 3:e oktober 2020 - bara 7 år kvar - få äta kladdkaka med choklad tillsammans med kompisar, mysa med Marabous frukt och mandel på fredagskvällarna, smaska höstnougat från Aladdinasken på julaftonskvällen?

Aldrig mer prova nya smaker av mörk choklad? Inte få känna den härliga aromen av vanlig hederlig mjölkchoklad?

Skulle jag vara tvungen att äta chokladmuffins utan choklad?

Höstnougat hittad hos Monnie.
”Min form är vacker som ett löv. Mitt namn är som ren poesi.
Och min fyllning av den lenaste nougat
är smaksatt av lagom mycket kaffe. kan du verkligen leva utan mig?”
 


Men senare under dagen kollade en av mina andra klasskompisar upp det här.

Jag kunde andas ut.

Expressen lugnade mig nämligen. Chokladbranschen kommer att förändra sig, chokladen kommer inte att försvinna, den kommer bara att bli dyrare.

Tunnhårig är mitt förnamn.









PS! Jag ljuger i det röda!

Våra kroppar, del 2

Jag har funderat länge på en sak.

Ätstörningar uppkommer ofta, verkar det som, i 13-årsåldern och där omkring, ungefär i åldern då puberteten för flickor är igång. Jag har hört från en kompis som är dietist att för att mensen ska komma måste flickan ha en viss andel kroppsfett. Det är alltså naturligt att flickor blir lite mulliga i den åldern. Annars utvecklas de inte. En del könshormoner kan bara tillverkas i fett. Jag har inte hittat någon källa annan än wikipedia om det här.

Jag har tidigare läst att kvinnor behöver en viss andel fett på kroppen för att kunna bli med barn, annars kan mensen försvinna.

Jag läser en del bloggar ibland, har varit inne på några som skrivs av tjejer som har eller har haft ätstörningar. Några skriver att de inte ville bli kvinnor, de ville inte bli vuxna. Istället ville de stanna kvar i "den trygga barndomen". De började att svälta sig själva.

Bilden hittade jag hos Spiderchick, Hon ger förresten finfina tips på hur man får bra självförtroende. Hon hade förut den då anorektiska Nicole Richie som förebild men har nu tänkt om.

 

Så här står det i en artikel om en kvinna som haft anorexi:

"Rädslan att bli vuxen lade grunden till hennes anorexi, anser hon.

– Jag blev fixerad vid att träna och att inte äta. Någon annan hade kanske börjat hetsäta. Det är ett uttryck för samma sak. Jag fick fobi för att gå upp i vikt och svälte mig för att slippa bli vuxen. Det var mitt sätt att kunna kontrollera mitt liv. Träning och anorexin blev en flykt för att slippa ta itu med det jag var rädd för."

Varför berättar man inte detta för alla flickor? (Jag kommer i alla fall inte ihåg någon som förklarade detta.) Det är alltså inget konstigt med att kroppen ändrar sig och att man blir lite "mullig"!

Anorektiker. Bildkälla

 

Skaka bumbum?

Bak från M-magasin

Så här säger man "rumpa" på några olika språk:

Puwit - fillipinska
Bumbum - galiciska och portugisiska
Prapanicë - albanska
Cible - franska
Pusku - finska
Butt - malajiska, danska och engelska
Ohorok - slovakiska
Culo - spanska
Kundak - kroatiska
Kitako - swahili
Muca - lettiska


Översatt här!

Ögonblick av lycka

Ögonblick av lycka kan vara leende glittrande ögon.

Ögonblick av lycka kan vara en isabell-färgad häst på Frösön i Östersund, så vacker att man nästan börjar gråta. 

Ögonblick av lycka kan vara energin och engagemanget man känner på Bokmässan.

Ögonblick av lycka kan vara ostkaka med drottningssylt och grädde, och kaffe med mjölk till. Ögonblick av lycka kan vara att samtidigt lyckas lösa det svåraste sudokut i Allas kryssbilaga. 

Ögonblick av lycka känner man då man tänker på raggsockarna som ligger och väntar i garderoben. Mellanblå med en vinröd rand. Sköna att ha på sig kalla kvällar vid TV:n, när man dricker te. Sockar som ens farmor har stickat. Hantverk. 

Ögonblick av lycka kan vara en liten flicka med små tofsar som tar ens hand i sin lilla hand och vill att man följer med.

Ögonblick av lycka kan vara att få en bit spenatpizza av en klasskompis. Ögonblick av lycka är att dricka lite vitt vin till.

Ögonblick av lycka kan vara en vacker tunika småmönstrad i rött och rosa.

Ögonblick av lycka kan vara att se glädjen i en väns ögon när hon pratar om att hon hoppas att hennes kille ska fria, att det ska komma från hjärtat och att det ska vara spontant. Ögonblick av lycka kan vara att se glädjen i hennes killes ögon. Att se fram emot ett bröllop, en väns bröllop. 

Ögonblick av lycka kan vara att tänka igenom vad man ska ha på sig på fredagskvällen. 

Ögonblick av lycka kan vara att umgås med trevliga människor. 

Ögonblick av lycka kan vara att få ett sms från sin bror om att en present väntar. 

Ögonblick av lycka är att känna den underbara lukten av persika när man är ute och går.

Ögonblick av lycka är att bära en virkad poncho som ens mamma har gjort. Många timmars arbete. Ett hantverk. I olika blå toner som passar till ens ögon. 

Ögonblick av lycka är att prata om tro och religion med en kompis.

Ögonblick av lycka är en plansch på Janis Joplin på en pub på Andra Långgatan i Göteborg. 

Ögonblick av lycka är att göra mål i innebandy, och att andra i ens lag gör mål. "Hajom till Adrian, som gör mål!" Att känna att man spelar tillsammans för att det är roligt. "Bra, Elin!" Ögonblick av lycka är att göra två mål. High-five!

Ögonblick av lycka är vackra flätor.

Ögonblick av lycka är att känna att man duger. Att man duger som man ser ut. Att det räcker att vara en själv. Det räcker att vara Elin.

Ögonblick av lycka är en mjuk vit katt som vill att man kliar henne på hakan, som spinner, som ler. Jo, en katt kan le. 

Ögonblick av lycka är att tänka på ens vänner, gamla som nya. Vänner att skratta med, att diskutera med, att vara med. Att dricka kaffe med, att äta godis med, att titta på film med. 

Ögonblick av lycka är att lyssna på "Release me" med Oh Laura. 

Ögonblick av lycka är att känna att man inspirerar, att man är någon att vara stolt över. Ögonblick av lycka är att känna att man är stark. Ögonblick av lycka är varma ord på Facebook.

Ögonblick av lycka är att skissa krumelurer, och att tänka på hur man kan kombinera dessa krumelurer med akvarellmålning. 

 

Ögonblick av lycka är leende glittrande ögon.

Jag tror att mina ögon glittrar tillbaka. 

Det finns många. Men jag har bara en.

Målning av Anders Zorn. Bild härifrån.

Rumpor...

Det finns många olika.

Stora, platta, breda, smala.

Men vad är det som gör att vissa kvinnor har stor rumpa, medan andra har en liten? Hormoner, arv, livsstil?

Män som är överviktiga eller feta brukar ju oftast ha en större mage, bland kvinnor är väl det vanligaste att rumpan och höfterna blir större. Fast så är det ju inte alltid.

Om vi nu säger att det kvinnliga könshormonet östrogen gör så att kvinnor har större höfter och rumpa - har då alltså de med mindre höfter inte lika mycket östrogen?

Har hört någonstans att en stor mage (bukfetma) kan bero på för mycket stress, för då utsöndras mer kortisol. Och så kan det bero på alkoholism? Eller att man har ett brock? Och så har jag hört att det kan bero på att mycket insulin utsöndras?

Men hur är det med en stor rumpa?

Efter en googling blir man inte så mycket klokare.

Men det ska ju tydligen vara hälsosammare att ha fettet kring höfterna jämfört med magen. Läs!

Här finns ett inlägg jag tidigare skrivit om rumppush-up!



Någon som vet?

När jag låg på stranden på Sardinien och grät.

Jag har varit död.

Nu lever jag.



Igår läste jag på nätet att Kristian Gidlund hade dött. Han blev 29 år gammal, lika gammal som jag.



För tre år sedan var jag väldigt nära att inte vilja leva.

Jag tyckte att allt var väldigt jobbigt. Att allt var svart. Jag trodde att nästan alla hatade mig.

Jag minns speciellt en natt när jag låg ihopkrupen i ena hörnet i min säng. Jag låg som i fosterställning. Jag tänkte att snart, snart kommer jag att bli helt ensam. Alla kommer att hata mig. Ingen kommer att fråga efter mig, ingen kommer fråga hur jag mår, ingen kommer att tänka på mig. Jag tänkte att det var som att jag skulle försvinna.

Jag trodde att jag skulle vara helt ensam resten av livet.

Jag kunde inte sova, fast det var det enda jag ville göra.

Varje sekund den natten var en kamp.



Jag åt knappt något. Det hade börjat några veckor tidigare med att jag inte tyckte att smörgåsar var gott längre, det liksom bara växte i munnen.

Inte ens en ostsmörgås med inlagd gurka var gott.

Jag var inte hungrig, i alla fall inte alls mycket. Det var jobbigt att tugga. Det var jobbigt att svälja. Det var inte gott med mat.

Jag kommer ihåg att en dag åt jag bara en tredjedels risifrutti, ett halvt ägg och lite tacochips.

 Jag kunde inte sitta upp utan halvlåg i soffan och åt.

Att äta en måltid tog sådär en tre timmar.

Det var också jobbigt att dricka. Bara att föra handen till glaset och lyfta det tog så mycket energi.

Att svälja vatten var jobbigt.

Jag tyckte att min katt Hilda var jobbig som gnällde och bara ville ha mat.

Och jag var så trött. Så trött. Så fruktansvärt trött.






Det var sommar. Jag och två kompisar hade pratat om att åka utomlands ihop.

Vi träffades hemma hos mig för att planera resan.

Jag berättade hur jag mådde.

De sa att detta fixar vi när vi kommer hem. "Vi ska hjälpa dig så att du får hjälp, Elin. Så här kan du inte ha det!"

"Men nu när vi ska iväg får du inte deppa så mycket."




Det var lättare sagt än gjort.

Dagen när jag fyllde 26 år gick jag upp väldigt tidigt, säkert någon gång vid 4. Jag kunde inte sova. Och jag hade nog heller inte sovit något den natten.

Vi åkte iväg till flygplatsen. En av mina kompisar lyckades flirta till sig drinkar till oss alla, för jag fyllde ju år.

På hotellet kollade jag Facebook, jag hade fått många gratulationer på min födelsedag, men jag grät. Kanske var det för att jag trodde att alla dessa människor snart skulle inse hur hemsk jag var och försvinna, en efter en.

Det var nog den värsta födelsedagen jag haft.

Men jag skrev på facebook att jag hade bränt min rumpa.



Jag grät på stranden på Sardinien.

Jag borde ju egentligen varit glad över att jag var ledig, att det var sommar, att jag var i ett varmt och soligt och underbart land, att jag var med två av mina bästa vänner, att det fanns god mat och god glass.

Jag som var ung borde vara glad och lycklig.

Men jag grät. Även på min kompis födelsedag. Jag försökte att "skärpa till mig", men det gick bara inte.

Allt var svart, allt var mörkt, allt var så påträngande. Det kändes som om en kall våt stickig filt tryckte ner mig, längre och längre ner. En tjock dimma omslöt mig och gjorde att allting kändes totalt utan hopp.

Alla människor var så jobbiga. Alla.

 Även solen var mörk.

Det fanns ingen ork, ingen energi. Jag tänkte hela tiden på hur svårt allt var, hur dåligt jag mådde.

Jag låg på en lång vit strand under solen i augusti på Sardinien och grät.




Mina kompisar försökte verkligen att peppa mig.

"Det här går att fixa. Du är stark. Vi hjälper dig."

Jag tyckte att de var jobbiga. De kunde ju inte förstå hur dåligt jag mådde.

Jag var arg på allt och alla.

"Elin, nu har du nått botten. Det kan bara bli bättre."

Vad hemskt! Men visst låg det något i det, tänkte jag. För nu var det verkligen ett helvete.

Det kunde bara bli bättre.

Men jag låg på stranden på Sardinien och grät.



Min bror hämtade oss på flygplatsen.

Det var en fruktansvärd stämning i bilen.

Min bror sa något om låten "Sexy bitch". Den hade jag pratat om tidigare under sommaren. Jag hade tyckt att den låten var väldigt bra.

Nu brydde jag mig inte.

Det var nästan helt tomt i kylskåpet. Jag var arg för att mamma inte hade handlat mat åt mig, fast jag hade ju i och för sig inte frågat om hon kunde göra det.

Och jag var ju inte hungrig.

En annan kompis sms:ade och undrade hur läget var, hon hade väl ingen aning om att jag mådde piss.

Jag skrev: "Jag orkar inte längre."

Hon kom hem till mig.

Jag grät.

Mina vänner som varit med på resan kom också. En av dem hade lyckats slita sig från killen som hon var så kär i.

Hon åkte till mig istället för till killen hon var förälskad i, killen som var förälskad i henne.

Vi kollade på foton från Sardinien.

Ett av dem var från när två av oss stod i vattnet. Mina kompisar sa att mina ögon var döda. Det fanns inget liv i dem.

Mina ögon var döda.

Jag vågar inte leta upp det fotot.



Jag orkade inte ta hand om Hilda, så min granne fick fortsätta ta hand om henne några dagar. Det frågade min kompis honom.

Jag ringde till min faster så hon kunde förklara hur jag mådde för mina föräldrar.

Jag skämdes så, jag kunde inte säga det själv.

Jag sa också till min faster att de absolut inte fick kontakta mig på något sätt, jag skulle kontakta dem när jag ville det.

Jag försökte sova hela tiden. Jag ville inte vara med. Jag ville bara försvinna.

Det gick ibland.

Men det gick inte att sova på nätterna då.

Jag ville inte dö. Jag ville bara inte leva. Precis så som Ann Heberlein skrev.

Pappa ringde flera gånger. Det var något som krånglade med min DVD, tror jag, och han ville väl hjälpa mig.

Till slut sms:ade han med stora bokstäver.

Jag blev arg. Jag svarade inte. Varför kunde han inte respektera att jag ville vara själv?



Jag var arg på alla.

Men den person som jag var mest arg på var mig själv.

Ingen verkade förstå. Allt var så lätt för dem. De hade det inte så jobbigt som jag hade det.

De hade inte rätt att försöka få mig att må bättre.

Det var ändå omöjligt.



Jag vågade inte gå utanför dörren.

Jag fick för mig att grannarna, att alla, hatade mig.

Jag kunde inte åka till affären. Det gick bara inte. Jag kunde inte. Det var omöjligt.

Det fick en av mina vänner göra i alla fall en gång.

En annan kompis kom med marknadsgodis. Bland annat teaterkonfekt.

Min syster övertalade mig om att gå på en fest för några jobbarkompisar som fyllt år. Det var medeltidstema och hon hade sytt en dräkt till mig.

Det kändes som om alla stirrade på mig. De tyckte nog att jag var värdelös. Men de frågade ändå hur jag mådde.

Det var nog bättre att befinna sig på festen än att vara helt själv.




Mamma kom med kasslergryta med ris och sallad trots att jag sagt att jag inte ville att någon fick komma.

Min syster ringde.

Jag sms:ade med mina kompisar. Jag skrev de hemskaste meddelanden. Allt var så hemskt. Jag var arg på dem. Jag var arg på alla.

Ni skulle prova att gå i mina skor.

Jag fick en prenumeration på Allas veckotidning av Farmor.



Jag började att jobba igen.

Jag var solbränd men utan liv i ögonen.

De märkte att jag inte mådde bra.

Men jag försökte ändå.

Jag frågade de gamla hur de mådde. Det kändes konstigt att försöka göra så de mådde bra när jag själv mådde så dåligt.

Jag gick in på vårdtagarnas rum och tog hand om tvätten när de andra ordnade med maten. Jag ville vara själv. När jag plockade ur disken kom en jobbarkompis och gjorde mig sällskap. Men jag ville göra det själv.



En kväll kom mina kompisar med presenter. Stora presenter. Ett staffli, akrylfärger, akvarellpennor, tillbehör. Ett kort med ett foto från resan.

Fotot föreställde en leende bartender som gjorde min mojito.

Jag blev lite glad.



En kompis sms:ade och försökte peppa mig till att orka gå till jobbet.

Jag sov några timmar på natten och vaknade sedan och grät. Jag grät när jag kom fram till jobbet.

"Allt är så konstigt", sa jag till mina arbetskamrater.

Jag ville inte gå tillbaka till min lägenhet och vara själv, men mina kompisar och min familj jobbade ju. Fast på ett annat sätt ville jag bara vara själv.

Jag ville nog på ett sätt vara kvar på jobbet, men jag förstod att det inte gick att göra när jag mådde så dåligt.

Jag fick en kram och sedan gick jag hem.

Jag mötte en tjej som jobbat natten i omklädningsrummet. Hon frågade hur det var med mig.

"Allt är skit!" sa jag.



Jag la mig i soffan. Jag slöt ögonen och försökte somna men det gick inte.

Jag slog på Tv:n, men jag kunde inte följa med. Jag satte på radion, men jag orkade inte lyssna. Jag försökte läsa en tidning, men jag glömde vad jag precis hade läst.

Det enda jag gjorde var att tänka på hur dåligt jag mådde.

Jag försökte att sova. Men det gick inte.

Mín chef ringde. Han var väldigt förstående.



En jobbarkompis började att chatta med mig på Facebook. Jag skrev att jag inte hade någon matlust men att det var lite gott med choklad. Jag skrev att jag inte brydde mig om tänderna nu, det var inte viktigt.

"Jag har hört att choklad gör så att man känner sig som när man är kär", skrev hon.

Jag åt lite choklad.

Men jag kände mig inte kär.



Det var otroligt jobbigt att diska. Att gå och ut och gå. Att duscha. Att äta.

Men jag gjorde det ändå.

Det kändes som att det stod mellan liv och död. Allt var på sin spets.

Jag sms:ade en kompis och skrev att jag inte visste om jag trodde på Gud, men undrade - om han nu fanns - kunde han hjälpa mig?

"Gud ser dig", skrev hon.

Min faster stöttade mig.

Jag ringde henne när det var som jobbigast.



Jag sms:ade med en kompis och skrev att jag hade gått ner i vikt.

Jag var orolig för att jag mest åt färdigmat. Det var väl inte nyttigt? Jag orkade inte laga mat. Men hon skrev att det var bättre att äta än att inte äta.

Hon tipsade mig om en utbildning som hon trodde att jag skulle gilla.

Jag orkade inte kolla upp den.

Det gick inte att tänka på sådana saker.



En av mina jobbarkompisar kom en gång med en blomsterbukett. Klockan var nästan 12 och jag hade på mig pyjamas och en lång kofta.

Hon kramade mig.

Blommorna var orangea. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var hennes favoritfärg.

Och de matchade bra till mitt rum.

"Gå du och lägg dig igen", sa hon.

Det gjorde jag.



Jag var hemma i min lägenhet. Jag kunde inte jobba. Jag kände mig värdelös. Jag trodde att alla skvallrade om att jag bara gick hemma och hade det bra. Att jag fick pengar utan att göra något. Att jag var en belastning för hela samhället.

Jag var en sådan som inte var värd något.

Det var val. Det var nära att jag inte gick och röstade. Jag tänkte att inget parti ville ha min röst. Och ville något parti hjälpa så värdeslösa personer som mig?



Mina kompisar skickade sms och försökte att få mig på bättre humör.

Det gick väl inte så bra.

En kväll tittade vi på film och åt bullar.

"Morgan Pålsson - världsreporter". Bullar som man värmde i ugnen.






Jag har varit på botten.

Mina ögon har varit döda.

Jag har varit död.

Jag låg på stranden på Sardinien och grät.

Men jag har kommit tillbaka igen. Jag fick hjälp.

Mina vänner, familj, släktingar, arbetskompisar, chef, grannar och bekanta hjälpte mig.

De ordnade så att jag fick hjälp.

De gav inte upp.

De gav sig inte av.



Jag är stark.

Jag har orkat ta mig upp från botten.

Jag såg ett liten korn av ljus i det enorma mörka stora.

Jag kravlade mig upp.

Det var otroligt jobbigt.

Men jag klarade det.



Nu lever jag igen.

Jag gillar smörgås med inlagd gurka, mozarellapizza, choklad och massa annat.

Jag gillar att umgås med människor. Jag tycker det är intressant att lära känna olika människor, för alla är intressanta.

Jag gillar att gosa med mina katter.

Jag läser artiklar på nätet, jag vill lära mig saker, jag vill veta hur världen hänger ihop.

Jag vill se världen.

Jag gillar att lyssna på musik.

Jag gillar att skapa.

Jag gillar att gå ut på promenad och jag gillar att jympa.

Jag gillar att spela spel, att diskutera, att flamsa, att prata allvar, att skratta.





Nu när jag tänker efter var det som att jag var död.

Ja, jag har varit död.



Jag har varit död.

Nu lever jag.

Behöver någon i din trädgård amfetamin?

För några veckor sen pratade de på radionyheterna om att förskrivningen av antidepressiva läkemedel till katter och hundar hade ökat.

Alltså – katter och hundar kan vara deprimerade. Uppenbarligen.

Deprimerad vovve? Bild härifrån.

Efter att ha pratat med några kompisar så verkar det som att hundar kan vara dementa. Nu när jag tänker efter så kommer jag ihåg att några före detta arbetskompisar pratade om en häst med tics. Och min pappa hade för sig för länge sen att en tax i min hemort tagit självmord.

Jag var själv förresten med om att min ena katt, efter att hon kommit till en ny miljö, var väldigt orolig och, som det verkade, på väg att hoppa ut från ett fönster på andra våning. Hade hon ångest?

För en tid sedan såg jag en bild på en tiger med Downs syndrom.

Då är frågan om till exempel en nymfparakit kan vara schizofren? Kan en igelkott ha ADHD? Finns det minigrisar som lider av bipolär sjukdom? Kan det till och med vara så att en dovhjort någonstans i vårt land har antisocial personlighetsstörning - det som brukar kallas ”psykopati”?

Psykotisk? Bengt har bilden.

Vad tror ni?

Jo, katter kan få en form av demens. 

Här kan man läsa en människas syn på "djur i sorg". Det tyckte jag var intressant.

Tid att tänka på tid

Ibland känns det som att man har för lite tid. När man vill hinna så mycket så möjligt på så kort tid som möjligt, för att man ska hinna med något annat, senare.

Bild från Facebook

 

Eller när klockan närmar sig 5:00 en lördag morgon och man sitter och pratar om allt mellan himmel och jord, om hallonlakritsskallar, fraktaler och spöken till exempel, med sina bästa vänner (man har hållt på med det sen klockan 19:00 kvällen före - det kallas i mina kretsar för  "tjejkväll") - och man inser att det kanske är läge att åka hem och lägga sig. Då känns det som att man har för lite tid, för man ville ju sitta där ännu längre.

Ibland känns det som att man har för mycket tid. Man vill "snabbspola fram" en dag kanske för att komma till en "annan" tid.

Det känns som att jag har för mycket tid just nu. För jag kan inte sova. Jag vet att det vore väldigt bra att sova nu men det går liksom inte. Så därför tänkte jag att jag skulle försöka använda denna tiden tills att den "nya tiden" kommer. Jag får skriva ner det jag tänker, hade jag tid att tänka. Förhoppningsvis blir jag trött på köpet och kan "spola fram" tills imorgon bitti. 

Undrar om man tänkte så här förr. Tänkte man på tiden? 

Är begreppet "tid" en modern företeelse? Är det som med begreppet "lycka" - att man inte hade tid att tänka på "tid" förr? Därför blev man inte psykiskt sjuk på samma sätt som nu? (Numera "upptäcks" ju fler psykiska sjukdomar hela tiden, om man ska gå efter "psykiatribibeln" DSM eller vad den nu heter.) Man hade förr liksom varken för lite eller för mycket tid till att vara lycklig eller olycklig? Man bara var? 

Fast det tänkte man ju inte på?

Hmm!?!

Fast å andra sidan hade man ju heller inga hallonlakritsskallar... 

Observera att jag inte menar att "vifta bort" människors eventuella psykiska ohälsa med att de har "för mycket tid att tänka över den". Det finns såklart massor av människor som mår mycket dåligt. 

Vem började använda slöja? Del 1

 

Jag tog på mig en slöja igår kväll efter att ha hört talas om den hemska händelsen om kvinnan med slöja som blev misshandlad på grund av - sin slöja. Kvinnor på nätet hade startat Hijabupproret, för att stödja kvinnan skulle man bära en slöja själv.

Men var kommer bruket av slöjan ifrån egentligen? Kom det med islam? Kristna kvinnor i Sverige hade väl förr ofta slöja, och kristendomen är ju en "äldre" religion jämfört med islam. Jesu mor Maria (judinna) är väl ofta avbildad med slöja? Fanns det kanske en praktisk anledning för riktigt länge sen till att man började använda slöja? 

Så här står det i Populär Historia:

 

"Slöjans historia är flertusenårig. Så tidigt som på 1200-talet f Kr föreskrev assyrisk lag att fria kvinnor skulle bära slöja utomhus, medan slavinnor och prostituerade inte fick beslöja sig. I antikens Grekland skulle gifta kvinnor vara beslöjade, medan ogifta kvinnor, prästinnor, prostituerade och slavinnor var förbjudna att bära slöja. I antiken, liksom i vårt nordiska bondesamhälle, var slöjan/huvudduken främst en klassmarkering. Slöjan markerade att en kvinna tillhörde en enda man, medan den obeslöjade kvinnan var tillgänglig för alla. I Gamla testamentets berättelser anges att dåtidens kvinnor bar slöja. ”Då dolde hon sig i en slöja”, berättas till exempel om Rebecka i Första Moseboks 24:e kapitel."

Jag tolkar det som att slöjan markerade vilka kvinnor som var "ärbara"? De utan slöja behövde man inte respektera? 

Men varför använder muslimska kvinnor slöja?

Jag läser en bok. (En bok som förresten är väldigt bra.)

Bild från Villemo

"Medinas juvel" av Sherry Jones.
Det är en historisk roman som handlar om Aisha, född år 613 efter Kristus, i Saudiarabien, där kvinnor betraktas som mäns ägodelar. Hon gifts bort nio år gammal med den då 54 år gamla profeten Muhammed (Aisha flyttar dock först några år senare till honom och hans andra fruar), som har fått uppenbarelser om att det bara finns en enda gud, Allah. Muhammed är lite vänligare mot kvinnor än andra män. Men efter par år får profeten en uppenbarelse från Allah.

"När du frågar hans (profetens) hustrur om någonting, fråga då genom en slöja. Det är renare för ditt hjärta och för deras också."

 

 

Fortsättning följer.

Färsk nyhet om ny katthet

Jag hörde precis på radion i P4 att man upptäckt ett nytt däggdjur, det kallas olinguito och ser tydligen ut som ett mellanting mellan en katt och en teddybjörn. Läs här!

Olinguiton upptäcktes igår torsdag 15/8 och den är besläktad med tvättbjörnen. Den finns redan på Wikipedia

Våra kroppar, del 1

En kille i min klass i 8:an eller 9:an sa nån gång att Britney Spears var "mullig". Av någon anledning så hade vi en stor affisch med Britney Spears i klassrummet och hon kom väl upp som ett samtalsämne då och då. Jag kommer inte ihåg om jag ansåg hon var "mullig" då, men nu när jag tittar på bilder på tjejen Spears från 1999 (då gick jag i 8:e och 9:e klass) tycker jag att hon är smal.


Britney Spears 1999. Foto från www.film.com



Någon gång vid den tiden skrev också en journalist i tidningen Frida (som väldigt unga tjejer läser) att alla som hade storlek medium var "mulliga". (Med den definitionen har jag i princip alltid, i mitt vuxna liv, varit "mullig", ja, i alla fall har min underkropp alltid varit det...) 

Vem är det då som är mullig?
Och vad betyder ordet? Enligt boken "Våra ord - kortfattad etymologisk ordbok" kommer ordet från "mulla", som betyder "fyllig kvinna" och det har ett ovisst ursprung.

Eller - varför ska vi fokusera så mycket på kroppar hela tiden? "Få drömkroppen", "Experternas bästa bantningstips", "Kändisarnas förstörda kroppar" är tidningsrubriker jag hittar på, men liknande har väl säkert förekommit. Det handlar i alla fall ofta om kroppen. Petra Månström skriver om hur folk verkar tro sig ha en rätt att ha åsikter om andras kroppar i Svenska dagbladet. Hon skriver också om den sjuka vikthetsen kring Storbrittaniens prinsessa Kate Middleton. Tydligen twittrade tidningen OK ut en undring om "hur många bebisar Kate egentligen hade fött" efter att man fått se henne och hennes man med deras nyfödde, EN DAG efter förlossningen. Jag som tycker det är konstigt att magen kan sen så mycket mindre ut dagen efter, jämfört med dagen före, då den ju är väldigt stor! Eller är det bara jag?

Bild från www.svd.se 

En annan väldigt vettig, och rolig, person är Sonja Abrahamsson, alias "hej sonja" (hon blev för övrigt känd i hela världen, i alla fall på internet, efter att ha twittrat under Visit Swedens konto, @sweden, förra sommaren, och bland annat undrat vad "grejen med judar" var, läs och lyssna här- observera att i det avseendet tycker jag INTE att hon är vettig!!!). Hon undrar i sin blogg över varför vi måste vara så fokuserade på kroppar hela tiden, och varför kroppen i samhället "ska" vara vacker - även som "tjock" till exempel. Ja, varför måste kroppen vara vacker precis efter att en kvinna fött sitt barn?

Det får mig att tänka på kroppsuppfattning - hur man själv uppfattar sin kropp. Enligt Wikipedia så är kroppsuppfattning detta:

Kroppsuppfattning eller kroppsbild är en central del av individens självuppfattning, såsom individens egen uppfattning om sin egen kropp, dess utseende, storlek och motoriska förmåga, och som ett objekt skilt från andra objekt. Kroppsuppfattning som term uppkom inom den freudianska psykoanalysen för att kunna skilja personens och omgivningens uppfattning om personens fysiska attraktivitet. Den formas av individens erfarenheter, sociokulturell påverkan, självmedvetande och psykiska hälsa. Problem med kroppsuppfattningen kan leda till ätstörningar och dysmorfofobi. 

Här finns en intressant studie om kroppsuppfattning relaterat till massmedias bild och BMI (en studie som jag inte orkar läsa igenom ikväll..., men säkert någon dag framöver).

Daily Mail skriver om den nya "svenska" skyltdockan. Läs mer om hur det egentligen ligger till här!

Jag återkommer!