måndag 19 maj 2014

Una persona inolvidable


Se llama Kati y tiene veinte anos, creo. Es morena y tiene ojos marrones. Tiene el pelo bastante largo. Lleva ropa tradicional, de Aymara o Quecha, creo.

No sé mucho de ella. Pero parecía muy tímida, fiel y cuidadosa.

Trabajaba como empleada en la casa de Zona Sur, La Paz, Bolivia, donde Märit, Emma y yo vivimos durante nuestro tiempo de práctica. No tengo una foto de ella, pero podría intentar a dibujarla. Pero no dibujo muy bien.

El padre y la madre de la casa contaron algunas cosas sobre ella. Que ella no oiá muy bien, que ella tenía un novio, a cual ella mandaba mensajes de móvil.

Trabajaba mucho y vivía en la casa en Zona Sur, en el desván. Trabajaba en las mananas y tarde en las noches, haciendo todo lo que se necesita hacer en una casa – limpiar, fregar, hacer las camas, cocinar, lavar la ropa y más.

Un día, cuando me dolía la cabeza y no podia ir de casa a el kinder para “trabajar” (estuve en la cama), ella me sorprendió porque empezó a quitarme la ma. Supongo que ella no había pensado que yo estaba allí.

 

 

Estoy pensando en ella.

?Qué suelto tiene?

?Como es su horario de trabajo?

?Le gusta el trabajo en la casa?

?Cuándo tiene tiempo libre?

?Qué hace entonces?

?Quiere casarse y tener hijos?

?Es posible para ella, porque está viviendo en la casa de su trabajo?

måndag 5 maj 2014

Om ett speciellt möte

På stationen i Stenugnsund i eftermiddag så kom det fram en äldre kvinna och frågade var bussen till Tjörn avgick. Jag visade henne hållplatsen, hon skulle åka till Kållekärr som jag. "Då håller jag väl dig i kjolarna", sa hon. Och sen så satt vi jämte varandra på bussen.

Det visade sig att hon ofta varit på somrarna på Tjörn som barn, hennes pappa var därifrån. "Jag har varit med om Finska Vinterkriget, och sen var det ju Andra Världskriget, det var så länge sen."

Hon blev glad när jag sa att jag gick på Billströmska Folkhögskolan - "jasså, den finns kvar!". Jag sa att jag gick en kurs där och att vi varit i Sydamerika, att vi pluggar spanska. "Åh, vad intressant. Jag har rest mycket i de länderna, i Nicaragu bland annat."


Hon kände till den förre rektorn. "Det är väl ett fantastiskt sätt lära sig saker på!" sa hon. "Ja visst", sa jag. "Man träffar människor man kanske inte skulle träffat annars."

Kvinnan sa att hon jobbat med en massa olika saker, till exempel renoverat hus, med formgivning, skrivit böcker, undervisat i bild och kommunikation. "Det är bara att göra saker, när något går fel så gör man något annat!" Hon hade även varit med och startat upp Skärhamns akvarellmuseum. "Men de där Tjörnborna är lite speciella. Det är ju i och för sig Österlenborna också." (Hon bodde nu på Österlen.)
 

86 år och hade sååååå mycket att göra sa hon. "Jag har inte tid för PRO och sånt där", sa hon. "Jag fick nåt brev från dem för en vecka sen, jag visste inte vad det var för nåt innan!"

Nu skulle hon hämta ut en hyrbil på Statoil i Kållekärr, som jag förstod det skulle hon sen bland annat besöka kyrkogården vid skolan. "Visst är det vackert där?" sa hon.

Det visade sig att hennes man hade arbetat som gruvchef för LKAB och att han ett tag jobbat i Nicaragua, där bolaget brutit guld. Hon hade tre söner ("men de är ju rätt gamla nu", sa hon) - varav en jobbat i Kanada och jagat och fiskat lax (hon visade med händerna hur man gjorde - ja, vad det nu var...), en annan var en "riktig finansvalp" - han hade varit med från början "med de där knapparna". Barnbarn och barnbarnsbarn hade hon också. "Ja, de är ju alla olika, men alla har de en redig humor", sa hon.

"Och du kan ju göra vad du vill!" sa hon. "Du får ju med dig en massa från den här kursen. Åk och upplev mer!" Jag sa att jag vill åka till Asien nån gång. "Ja, men där är det fantastiskt!"

Nu var planen för damen att bygga en husbåt. Hon skulle ut och segla, på Europas floder, på Krim (?). "Det är bara att sätta på några friggebodar, ha ett äppelträd så man får must och äppelvin och ett gäng hönor så man får ägg. Nån fasan kan man ju alltid får tag i på land. Och jag inte är inte feg, jag hoppar tre meter till bryggan."

Sen var vi framme i Kållekärr. "Lycka till!" sa hon. "Lycka till!" sa jag. "Får jag fråga vad du heter, det kanske står om dig på internet?" "Nej, ge du fan i det, där finns jag inte!" "Men det skulle vara roligt att se om man kan hitta en bok som du har skrivit", sa jag. "Censurerat, gå till biblioteket och fråga efter Cencurerat."  






Ett underbart möte! Jag träffade en fantastisk kvinna som gav mig en massa energi, både i min vardag och inför framtiden!


Hon påminner mig också om andra kvinnor jag träffat på tidigare i olika situationer.

Nu ska jag se om jag kan hitta henne på internet...
 
 
 
 
 
Som ni kanske förstår så har jag utelämnat kvinnans riktiga namn. Jag har heller inte återgett konversationen precis som den var, jag kommer inte ihåg exakt hur den var.