söndag 13 juli 2014

Det här med att provocera...

Jag tänker att det är bra att fundera över varför man gör saker och ting, vare sig det gäller jobb, hur man uttrycker sig, hur man bemöter andra eller vad det än kan gälla.

Vad vill jag få för resultat i längden?

Vad har jag lärt mig tidigare, hur kan jag använda de kunskaperna, vad vill jag med mitt liv?

Varför är jag på det här jobbet? För vem är jag här? Om man till exempel jobbar inom äldreomsorgen tycker jag att man ska ha tänkt igenom det noga. Är jag här för att jag vill visa hur duktig jag är, kolla på Big Brother eller är jag här för att försöka stötta de äldre till ett så bra liv som möjligt för dem?

Jag menar inte att jag kan allt, att jag vet allt, att jag gör rätt. Jag har gjort många fel och kommer att göra många fler.

Jag ifrågasätter lite det här med att provocera. Vad vill man få för resultat?

Varför gjorde/gör Vilks som han gör? Jag tänker på Koranbränningarna till exempel.

SVT Debatt från 2011:
Jag förstår mig inte riktigt på honom. Han säger att han vill visa på medias roll i vad som händer runt om i värden? Var han medveten om att följden av hans handlingar skulle bli att människor dog? Var det han ville visa på - att det var "medias fel"?

Jag förstår mig inte heller riktigt på Anna Odell eller Elisabeth Ohlson Wallin...

Eller Nathalia Edenmont ... (Fast hon höll ett väldigt intressant sommarprat - lyssna här, genom det kunde jag förstå lite mer varför hon gör den konst hon gör. Men jag tycker ändå det är fel att  t ex halshugga kaniner, fota och ställa ut.)

Yttrandefrihet är jätteviktig.

Jag tror också på respekt, empati, ödmjukhet. Det är också viktigt.

Allt för konsten? Allt?

Bild från Bea Landberg

Jag undrar om de stora profilerna på nätet har funderat över det här - vad de vill få ut av sina handlingar osv? De som twittrar, bloggar, skriver artiklar till tidningar. De har många läsare, många som retweetar det de skriver, många som ser upp till dem.

Är anledningen till att en del av dem har så många läsare att de provocerar (eller tidigare har provocerat)? Vilka tror de att de lockar till sig? Har de tänkt på vilka de stöter ifrån sig?

Har de tänkt på hur många som tänker "nej, aldrig feminism" när feminister (som de själva menar att de är) skriva att de hatar män, att tjejer ska ge igen med samma metoder som en del män använder mot tjejer?

Har de tänkt på vad detta gör i längden?

Jag tror att stark provokation kan få motsatt effekt till det man säger sig vilja uppnå.

Fi är ett parti som jag har en del synpunkter på. Till exempel pratar de om revolution (revolution har som jag förstått alltid tidigare inneburit våld och/eller död) och en politiker i partiet är med i AFA - som är för våld.

Och så det här - man tycker tydligen att Jimmie Åkesson ska deporteras?


Jag tycker att Åkesson har en massa konstiga idéer och så men jag tycker inte att han ska deporteras. Och varför just till Danmark??? Hm...

En del menar att vissa bloggare till exempel är ironiska. Men jag tycker att man ska vara försiktig när man "skriver ironiskt" - då får man väl överdriva väldigt mycket eller använda sig av såna här - ;-).  Annars är det ju svårt att veta om det är ironi eller inte.

Vad tycker ni om Gudruns retorik i den här debatten?



Jag tycker att hon använder sig av lite av en "lilla gumman-attityd". Hon använder härskartekniker - som hon kritiserar män för att använda... Detta skrev jag sen på twitter, några tjejer svarade att det stämde minsann inte.

Nu till den andra "sidan": Journalisten och författaren Ingrid Carlqvist verkar gilla att provocera. Hon grundade den islamfientliga tidningen "Dispatch International", så här står det i en artikel i Expressen :
 
Delar av innehållet i papperstidningen Dispatch International, grundad i samarbete med den danske publicisten Lars Hedegaard, är uppviglande. Ambitionen att ge en ocensurerad bild av multikulturalismen sträcker sig från indignerade inrikesnyheter - som att papperslösa ska få rätt till vård för 50 kronor - till mer "vetenskapliga" avslöjanden. Tidningen har förutspått reducerade IQ-nivåer i västerländska demokratier på grund av ökad tillströmning av afrikaner: "den massiva invandringen av lågintelligenta från syd till nord förklarar varför Europa och USA blir dummare för varje dag som går", skev en dansk professor emeritus i utvecklingspsykologi i september 2012.
 
I utgåvan från den 18 april i år återger man nya rön från en tysk nättidning om den "turkisk-arabiska blodtörst som nu manifesterar sig över hela Tyskland". Unga muslimska män styrs av en våldsam socialdarwinistisk instinkt: "Det går alltid till på samma sätt: En grupp angripare, som agerar som vargar, cirklar runt sitt byte och driver det mot alfahannen som får första tjing på att slita stycken ur offret till slutligen hela gruppen går in för själva dödandet."
- Är det viktigt att döma folk efter IQ, frågar sig Ingrid Carlqvist retoriskt. Jag skulle aldrig säga: där går en svart, han har säkert lågt IQ. Det vore rasism, och helt idiotiskt. Däremot tycker jag det är intressant att vi får in den här jättestora invandringen från låg-IQ-länder. Vi får ju inte bara toppbegåvningarna utan ett tvärsnitt. Vissa säger ju att man kan öka sitt IQ, men jag är tveksam om det går mer än ett par snäpp. Det finns ju ingen demokrati i världen där national-IQ är under 90. Vi i västvärlden gör misstaget att tro att en demokrati är en självklarhet för alla, men den kräver ganska mycket av sina medborgare.
 

Jag har lite svårt med det här att vara radikal, vare sig det gäller högerextremism eller vänsterextremism, islamism eller militanta buddister. Och så vidare...

Det är ju ändå en del som lyckats nå ut till många människor på olika sätt utan att provocera särskilt mycket. De har istället använt sig av respekt, ödmjukhet och empati.

Bildkälla

Till exempel Mahatma Ghandi, Nelson Mandela, Moder Teresa, Astrid Lindgren och Laleh.

Jag letade på nätet igår efter något fint att skriva i ett kort till ett brudpar. Då hittade jag en bit ur en bok, "Profeten, som Khalil Gibran, en libanesisk-amerikansk konstnär och författare född 1883, har skrivit. Profeten har legat på den internationella bestsellerlistan i 50 år och dess tidlösa budskap ligger nära flera av de stora religiösa förkunnarnas, enligt Wikipedia .

När Gibran begravdes vandrade hundratals präster och religiösa ledare - katoliker, protestanter, ortodoxa, judar, bahá'íer och muslimer sida vid sida i begravningsprocessionen. Det tycker jag säger en del. 

Här kan ni se den första TV-sända intervjun med Mahatma (han hette egentligen något annat men kallades för Mahatma - "stor ande") Ghandi:



Ralph Waldo Emerson, amerikansk filosof född 1803:
Människan respekteras bara när hon respekterar


Det här (se nedan) är något som nog skulle vara bra om alla människor, troende som icke troende, tänkte på någon gång ibland:
Källa: fatimajohansson.se
(förresten en mycket läsvärd blogg)
 
 Det här är vad jag tycker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar